Idag frågade min mamma mig om jag kunde tänka mig att stå med på en sån där lista på vilka man kontaktar vid olycka eller liknande som de hade på jobbet.
Pappa hade fått stå som nummer 1 och nu undrade hon om jag kunde tänka mig att stå som nummer 2. På något sätt kände jag mig lite hedrad, men samtidigt kändes det obehagligt, men jag valde att säga ja.
Det fick mig att börja fundera över hur jag skulle hantera en sådan situation. Skulle jag klara av att behålla lugnet och handla rationellt?
Jag vet ju att jag lätt hamnar ur balans om jag blir rädd för grejer, men har jag fakta och klart för mig vad jag förväntas göra så borde det väll gå bra? Självklart är det beroende på hur pass allvarligt det hela är, troligen skulle jag behöva lite backup som kunde stötta mig, men det tror jag att jag skulle kunna skaffa.
Jag tror faktiskt någonstans att jag skulle kunna ta mig samman och utföra uppgifter jag borde som på löpande band. Annars hade jag nog inte sagt ja, det vore ju taskigt. Jag tror att jag kan klara av en sådan situation!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar