Lära för livet?

Något man hör när man går i högstadiet eller där runt är att man bör lära för livet inte för proven. Det var kanske en bra uppmaning, även fast det kanske inte direkt var motiverande nog för mig just då.

I alla fall har jag funderat vidare lite på det där med att lära för livet. Nu när jag studerar på universitet känns det ju som att det vore en självklarhet. Det jag lär mig nu hoppas jag ju på att kunna tillämpa senare i livet!

Men! Grejen är att på universitetet ges inte utrymme att lära för livet. Att hinna med att lära sig till tentan är nog. Det hela känns som en tågräls varpå man springer sitt snabbaste för att inte bli överkörd av tåget (få underkänt på tentan) Hur tusan ska man då hinna kolla på utsikten och verkligen lära sig något av det man gör.

Att ges uppgifter i vilka man har tid att diskutera, fundera och praktisera det man läser och skriver om vore ju inte helt fel. Men lägg för guds skull inte in det nu, för det finns det inte tid med!! Först måste vi få mer tid!

Efter det att några enstaka uttalat sig om att de tyckt att vi haft för lite att göra valde lärarna även att lägga till fler böcker. För det första var det bara få som hade den åsikten och för det andra kunde de väll komma på något mer kreativt?

Utöver detta har jag även börjat fundera på om universitetet verkligen är till för mig. Jag läser väldigt sakta och springer, för att återgå till min fina metafor, alltså där på rälsen med stukad fot. Ni kan kanske tänka er den stress som finns. Man borde lägga en grundnivå och sedan ge utrymme för dem som pallar mer. Det är min åsikt! Punkt slut!