Ekg

I morse när jag gick till föreläsningen (som jag kommer redogöra för lite senare) började det plötsligt smärta väldigt i mitt bröst. Jag fick börja gå sakta och sen sätta mig ner. I och med att jag de senaste åren reagerat lite konstigt när jag blir orolig för fel i min kropp tänkte jag på pappas ord om att andas lugnt för att inte börja må illa eller svimma som skett för mindre saker än det här.

På föreläsningen gick det bättre, även att det gjorde ont. När jag sedan började gå igen började det igen. Som oregelbundna stötar. Ringde till pappa som sa att jag borde kolla upp det. Gick hit och dit och ringde tillslut till sjukvårdsupplysningen (1177 nytt nr jag lärt mig!) kvinnan jag fick prata med var sjukt trevlig och fixade så jag kunde gå till vårdcentralen även att de inte hade öppna tider, vilket det sedan visade sig att de ändå hade, deras webb fungerar inte så bra vad det gäller tider!

På vårdcentralen möttes jag av en sjuksköterska som försökte hjälpa mig, men dessvärre var lite skeptisk och ville kolla om jag var en sån som springer till vårdcentralen för minsta lilla... lite tråkigt. Jag lyckades tydligen övertyga henne om att så inte var fallet och hon fick fixa in en lunchjourtid hos läkaren som egentligen inte hade några tider.

När jag sedan kommer upp och har frikort (har typ fått all olycka för hela livet hittills, detta året, har tidigare bara haft hjärnskakning och halsböld) blev det ju ännu mer som att jag var stammis. Sen fick jag iaf göra ekg med en snäll kvinna som förstod hur obehagligt det var, inte riktigt min grej att ligga där utan kläder på överkroppen... usch! Hon pratade iaf på om mina byxor och ville veta vilka färger de fanns i osv, gulligt!

Efter ekg:et fick jag prata med en läkare som sa att det inte var några problem som helst med mitt hjärta, vilket jag väll ifs inte heller trott, men man vill ju gärna kolla det. Det här sitter alltså i vänster lunga, antingen på muskeln eller på innerväggen eller något sådant sa han, det är svårt att komma på alla konstiga ord. Jag tror att det handlar om något sånt här iaf. Det enda han sa jag kunde göra var att äta ipren i 3-4 dagar, gärna regelbundet så skulle det gå över. Jag är dock av den teorin att kan jag stå ut med det får det vara, får se hur det utvecklar sig.

Just nu har det börjat göra lite ondare igen även att jag sitter ner. Har iaf krypit ner i mjukisbrallorna och bytt linser mot glasögon i äkta sjukstyle. Det känns svårt att "sjukskriva" sig själv för sig själv. Hemma hade man ju alltid mamma och pappa som kunde säga åt en att man skulle stanna hemma osv. Jag hade ju ingen aning om att jag hade feber nu, förutom att jag varit trött och virrig, men nu har jag iaf accepterat mig sjuk och ska fokusera på att ta hand om mig! Det känns skönt på nåt vis, känns som att jag går och kämpar för att hålla tillbaka sjukdom hela tiden, men nu ska allt ut! Tur att jag inte direkt har några ärenden förrän måndag med. Ska se om jag kan tvätta i morgon, saaaakta!