Jag bloggar inte, som ni kanske märkt!
Jag har funderat över hur jag ska skriva detta utan att blivande arbetsgivare ska bli avskräckta. Jag antar att jag bara skriver vad jag känner.
Jag är en person med ett otroligt trygghetsbehov. På min behovstrappa kommer typ trygghet innan fysiska behov. När jag kommer till en ny arbetsplats där jag inte känner någon och inte kan min roll blir jag enormt otrygg. Denna otrygghetskänsla tillsammans med mitt dåliga självförtroende är mig inte riktigt till gagn.
Därav kan jag meddela att jag har en riktigt tuff period just nu. Det som ger mig hopp är dock att jag känt såhär vid varje ny arbetsplats, vilket borde betyda att det kommer att gå över.
Det underliga är att jag inte känner något sånt här då jag börjar i en ny skola, konstigt nog är det en helt annan sak. Kanske beror det på att jag på en arbetsplats känner en enorm press och att jag inte når upp till kraven, att alla hela tiden granskar och bedömer mig. I skolan är det enda krav som finns att jag ska lyssna och efter bästa förmåga lära, och det är jag ändå ganska bra på.
Jag har så mycket tankar jag vill skriva, men nu ska jag vara tyst, bita ihop och hoppas på att dessa hemska känslor snart försvinner.
Jag hoppas vi hörs snart igen!
<3
22 september 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Trillade bara in av en händelse och tänkte bara säga att jag känner igen mig SÅÅÅ i allt det du skriver därovan. Trygghetsbehovet, otrygghetskänslorna. Bara vilja sitt bästa hela tiden men det räcker inte alltid. För mig har det lättat lite senaste året. Jag tog et jätteskutt, hamnade i ett nytt land och tog första bästa jobb och sedan första bästa efter det. Jag fick utstå mycket skit och mådde hemskt dåligt under en period. Och jag försökte ju bara mitt bästa, men det räckte inte. Sen hamnade jag hos världens finaste jobbarkompisar och de hjälpte mig så mycket och jag började inse att: det är okej. Det är okej att vara rädd och ny. Det är inte okej att ta hur mycket skit som helst dock. Och det är inte okej att lägga för mycket skuld på sig själv. Ge det bara tid och var inte rädd för att be om hjälp. Snart är det du som får hjälpa istället!
Åh va skönt att höra att man inte är ensam!!
Och vad skönt att det lättat för dig! Får hoppas att jag följer samma utvecklingskurva!
Tack för dina fina ord! De stärker!
Skicka en kommentar