Elitmänniskan

Jag är så ohyggligt trött på det där med elitmänniskor. Nu kanske du undrar vad jag menar med det?

Jo, det känns som att alla, precis alla, måste vilja bli bäst. Vi ska verka perfekta och sikta mot stjärnorna! Vi måste framhäva våra allra bästa sidor och ska inte vara rädda för att krydda lite extra. Vi ska beskriva våra perfekta liv och våra steg mot toppen!

Trots att allt omkring mig skriker karriär, lyckas, prestation så är min värld inte sådan. Jag formulerade en dröm i mitt huvud då jag pratade med Henrik i eftermiddags. Jag hade velat ha en liten butik på landet, en butik som många skulle vara beroende av och därför skulle inte konkurrens vara ett problem. Jag skulle ta vettiga priser och odla egna potatis som jag kunde sälja där. Butiken skulle dock bara vara öppen några timmar på eftermiddagen och tidig kväll, så jag fick tid att odla alla de där potatisarna och tid att baka lite bullar med, för det är ju gott.

Att ha tid över är något jag värderar. Ett jobb vill jag ha, jag vill trivas med arbetskamraterna och känna att jag gör nytta, är det uppfyllt är jag nöjd och jag tror mig veta att hittar jag väl den platsen kan jag stanna där livet ut, om jag får bestämma vill säga. Det känns på nåt konstigt sätt som att jag känner fel. Det känns som att man idag måste sträva högre och bättre.

Jag strävar efter att kunna vakna varje morgon och tänka "Aha, måndag/torsdag/lördag då tar jag mig an det här". På det sättet har jag känt i nästan fem år nu, de åren jag pluggat på universitet vill säga. Det spelar inte särskilt stor roll vilken dag det är, det händer roliga saker lite då och då. Jag får träffa mina vänner nästan varje dag och vi löser olika problem tillsammans, toppen! Vi har tid över till att sitta och fika och vi har makten över vår egen arbetstid, jag älskar verkligen studentlivet.

Tillbaka till elitmänniskorna då, jag är så trött på dem, det känns som att de syns alldeles för mycket i de sociala medierna och på internet i övrigt. Bloggar som skryter om framgångar, facebook-folk som varje dag berättar hur duktiga de är, kanske behöver de göra det, men jag blir ledsen. Var är alla avslappnade människor som bara vill ha ett trevligt liv på en lagom nivå med en lagom lön och en älskad familj?

I allt det här elittänkandet glädjer det mig att det finns folk som UnderbaraClara, hon framställer sig åtminstone som lite mer human, och verkar prioritera likt mig!

Jag tycker att folk ska våga visa sina brister, våga vara sig själva och sluta låtsas och sträva efter att vara perfekta. Är riktigt sugen på att skriva ett ärligt CV/personligt brev en gång. Nu låter det som jag varit oärlig, så är absolut inte fallet, men jag vill typ skriva att "Jag heter Clara, jag har svårt att känna mig trygg i nya situationer men när jag väl gör det blir jag mycket nöjd. Jag kan verka ganska blyg, men efter ett tag släpper jag oftast på spärrarna. På eftermiddagarna brukar jag bli trött men i övrigt gillar jag att hålla tempot uppe och att ha saker att göra.

Sluta låtsas vara bäst, våga var människa!